Individuell Uppgift II, Bokrecension: ”The Undercover Economist”

The Undercover Economist av Tim Harford är en relativt nyskriven (2006) bok som beskriver ekonomiska teorier och affärsmodeller med vardagliga exempel. Harford kommer från Storbritannien och har där jobbat på Världsbanken och som föreläsare på Oxford University. På senare tid har han förutom att skriva böcker sysselsatt sig med ekonomisk rådgivning i kolumner i The Financial Times och TV-framträdanden. Harford är sammanfattningsvis en välutbildad ekonom med stor arbetserfarenhet och med koll på de senaste teorierna inom området. Han utger sig i boken vara en förklädd ekonom och beskriver med träffande exempel hur en sådan skulle tänka i mer eller mindre vardagliga situationer. Boken belyser ett antal begrepp som är viktiga inom småskaligt såväl som storskaligt affärsmässigt tänkande. Begreppen förklaras med hjälp av smått förenklade teorier och sätts i sitt sammanhang med kända händelser eller vardagliga upplevelser. Syftet med boken är att antingen introducera ett annat slags tänkande, eller för de redan intresserade att visa upp nya synvinklar och upptäcka djupare frågeställningar. Att den kan ses som en bok med två olika syften och alltså flera olika målgrupper beror på att Harford gärna förklarar sina begrepp på olika tillvägagångssätt. Som outbildad inom ämnet är det möjligt att få en överblick och boken blir ett insteg till en ny sorts analys av verkligheten. Men med lite ekonomisk utbildning i ryggsäcken känns begreppen och teorierna igen men kunskaperna får ett nytt ansikte när de appliceras på de ämnen som Harford tar upp. Det kan dock tyckas att boken inriktar sig aningen mer åt den senare gruppen och att exemplifieringarna förmodligen ligger närmare intressen för en övre samhällsklass. Det finns alltså en viss antydan till en politisk vinkling i den här boken och i sällsynta stycken även drag som påminner om elitistiskt tänkande.

 

I början av boken grundläggs de begrepp som sedan återspeglas flera gånger i boken. Ett av de viktigaste handlar om vilken styrka som ligger i bristen på något, med andra ord en liknelse vid den idag relativt kända teorin om utbud och efterfrågan. Harford vidarebefordrar orden från 1800-talsekonomen David Ricardo som förklarade begreppet med ett exempel om odlingsbar mark där förhandlingsstyrkan byter bärare mellan odlare och landägare beroende på om tillgången är hög på ledig mark eller villiga odlare. Harford drar sedan vidare detta till ett mer nutida exempel om cappuchinostånd som konkurrerar om de mest attraktiva stråken i Londons tunnelbanesystem. Här är det ganska tydligt att Harford personifierar den vanliga människan med den ständigt stressade storstadstypen törstande efter en snabb kaffe mellan viktiga möten, även fast det egentligen kanske är en mindre del av hans totala läsargrupp som identifierar sig med dessa.

 

En annan av Harfords grundstenar handlar om mysteriet – eller snarare avslöjandet av mysteriet – med prissättning. Kapitlet heter översatt ”vad supermarkets inte vill att du ska veta” och förklarar hur företag, speciellt matvaruaffärer, sorterar ut de kunder som är villiga att betala mer för sina varor än andra. Harford menar att den perfekta prissättningen är individuellt baserad eftersom olika individer är benägna att betala olika mycket för samma vara beroende på faktorer som inkomst, personlighet och i vilken situation kunden befinner sig i. Detta skulle givetvis vara omöjligt att applicera i verkligheten eftersom kundernas preferenser ändras efter omgivningen. Ingen skulle vilja betala mer för en vara än vad den kostade för personen framför i kön. Harford försöker t o m förutspå en teknisk lösning där människor går runt med id-brickor (liknande RFID), programmerade med information om kundens köpvanor och betalningsförmåga, som ihop med interaktiva prisskyltar ändrar priset för varje enskild individ. Möjligt, men knappast praktiskt av många anledningar. I övrigt förser Harford läsaren med generella konsumenttips så som att en spansk peppar förpackad tillsammans med tre andra kan bli mer än dubbelt så dyr som att köpa en i lösvikt, vilket alltid är bra att få reda på om läsaren aldrig tidigare handlat själv.

 

Mot slutet av boken binder Harford ihop sina tidigare grundteorier och utvecklar med hjälp av dessa bland annat vad en marknad är och hur den fungerar. En perfekt marknad beskrivs enligt teoriböckerna som en marknad där all information all tillgänglig för alla parter eller en värld full av sanning som Harford uttrycker det. Dessa marknader existerar väldigt sällan och den tydligaste motvikten till en sådan marknad, menar Harford, är staten. Han beskriver bland annat skatter som lögner som döljer information om betalningsvilja och jämför skattesamhället med ett sprinterlopp där de tävlande håller varandra i hand över mållinjen. En del politiska nyanser lyser bitvis igenom men vägs till viss del upp för i andra kapitel. I kapitlet om externaliteter (beslut som har indirekt påverkan på andra) skriver han om hur klumpsummor som vägskatt bidrar till fler bilresor (vilket medför mer buller, miljöförstöring, olyckor etc.). Detta eftersom att marginalkostnaden, dvs. kostnaden för en extra resa motsvarar en bråkdel av vad det kostar att göra bilen körklar. Just detta exempel är väldigt överförenklat vilket Harford medger själv men principen är fullgod. Lösningen i det här fallet skulle kunna vara att försöka höja marginalkostnaden vilket dock troligtvis skulle slå hårdast mot låginkomsttagare. I just det här fallet inser även Harford detta och erkänner att teorier oftast medför komplikationer (externaliteter) när de omsätts i praktik. Harfords argument och slutsatser känns ändå väldigt aktuella och träffsäkra om man t ex jämför med det trängselskattsprojekt som pågår i Stockholm just nu.

 

Boken ger som helhet intressant läsning även fast jag tillhör en av dem som redan känner till mycket av det han berättar om. Vissa delar kan kännas triviala men Harford har samtidigt förmågan att med få undantag sätta mossiga teorier i uppfriskande sammanhang som gör sökandet efter djupare kunskap mer attraktiv. Upplägget på boken är exceptionellt där han i början bygger upp grundlig teori och i slutet applicerar denna i större sammanhang där det inte alltid finns enkla svar. Texten är skriven på ett underhållande sätt med bra flyt. På ett fåtal ställen tenderar han dock att gräva ner sig i argument med alltför personlig karaktär och svag uppbackning av fakta.

Om visningsräknaren på Youtube

Jo en sak som vi upptäckte är att visningsräknaren på youtube verkar inte vara helt i synk med det verkliga antalet visningar. På några ställen står en siffra och på andra en annan. Exempelvis så har vår film just nu ca 2000 visningar om man ser på ett ställe medan om man loggar in på youtube med det konto som filmen lades upp på och kollar på statistiken så står det 14000. Mysitiskt, men frågan är vad du David kommer att gå på när priser ska delas ut? Vi har nu under helgen satsat på att promota filmen starkt och ser att det börjar röra på sig när det gäller visningar men nu känns det onödigt om det ändå inte stämmer i slutändan.

Kommentar till David

Jag uppgav att även filmrecensionen skulle bli klar tills idag. Dock har veckan varit full med aktiviteter syftande till att förstärka min unikhet och positionera mig på marknaden, jag har därför inte lyckats få den klar i tid. Den är klar tills imorgon kväll.

Ytterligare ett perspektiv av Funky Business

”Funky Business” eller totalt ”funky?”

Efter att ha läst uppgiftsbeskrivningen några gånger och reflekterat över den tar jag mig friheten att istället för att skriva en rent akademisk analys av boken istället skriva ett reflekterande svar på de tankar som tas upp i boken. Jag tror att en mer argumenterande approach bättre sätter boken i ett sammanhang.

Kort om innehållet

Boken ”Funky Business” är skriven av Jonas Ridderståle och Kjell A Nordström under slutet av 90-talet. Att boken skrevs under en tid av otrolig optimism och tankar om den nya ekonomin präglar de tankar som presenteras i densamma. Det går att tänka sig att Jonas Birgersson är definitionen av en ”funky” ledare. Boken beskriver alltså hur företag ska hantera en ny omvärld som baseras på en stor frihet för individen och ett stort informationsflöde. Det beskrivs att anställda väljer sina arbetsgivare och att kunderna väljer vad de ska konsumera, därför krävs det att företagen anpassar sig och öppnar upp för kreativitet. Fokus ligger just på hur företag och företagsledare i förlängningen ska lyckas slå sig fram ur informationsbruset och bli framgångsrika.

Jag tycker personligen att boken fokuserar på flera av de aspekter som jag har tidigare valt att belysa i ämnet management. Värdet av information och förmågan att hantera densamma, humankapitalets värde i att kunna vara kreativ och hitta lösningar som datorer aldrig gör är några av de centrala delarna för att lyckas enligt författarna. Vidare drar man en tydlig linje mellan managementbegreppet, som enligt klassisk teori anses vara förlegat, och ledarskap. Det blir nästan kusligt att läsa om många av sina egna tankar, men samtidigt dyker det upp nya.

Arbetet och Livet i symbios

Visst är det så att författarna beskriver en verklighet för kanske främst företagande, men det beskrivs även att i framtidens samhälle blir gränsen mellan arbetet och privatlivet allt tunnare. De värderingar som präglar arbetat präglar då också livet i övrigt. En tanke som dyker upp är huruvida de tankebanor som boken präglas av då går att översätta till en verklighet utanför företaget. Det beskrivs att det inte duger att vara tvåa, du måste vara bäst på det du gör. Om du inte är bäst så är det bara att lägga ner din verksamhet eller lägga ut på någon annan. På ett vis har boken har en viss feelgood känsla över sig för mig som akademiker. Jag är övertygad om att jag har en möjlighet att påverka min framtid och att sträva efter att vara bäst inom min smala nisch med hjälp av mina kunskaper och förmågor. Om jag inte hade haft den möjligheten, hur passar jag då in i den värld som beskrivs i boken? Om en parallell görs med idrottsvärlden så kan förvisso alla människor bli bäst på någon idrott, det gäller bara att hitta rätt idrott. Det går dock att föreställa sig många individer som inte strävar efter att vara bäst, de kanske bara vill vara en del av ett värdeskapande system och leva för sig själva och sin familj. Enligt bokens logik ska man då alltså lägga sig ned och ge upp eftersom du inte är bäst. Jag anser att resultatet av ett av de mer klassiska amerikanska talesätten, att vara tvåa är att vara den första förloraren, blir att det uppstår polarisering mellan människor. Vi skapar en elit- och en slitklass, i betydelsen slit och släng. Om vi alla förutsätter att alla människor ligger lika i starten och vill till samma mål, så kommer vi att uppfatta de som springer åt fel håll, lägger sig ner och vilar, eller inte orkar till mål som korkade, lata eller att de inte har ansträngt sig tillräckligt. Så är inte fallet, vi har inte alla samma ambitioner eller samma målsättningar, några av oss väljer att ta en helt annan väg eller inte tävla alls. Författarna beskriver att förmågan att tänka annorlunda är det viktigaste när det gäller att lyckas i företagslivet. Men den paradox vi upplever är att om du i livet i övrigt tänker annorlunda så finns det ingen plats för dig i racet mot lycka och framgång. Att nyttomaximera för att uppnå framgång på individnivå anser jag inte vara en hållbar lösning. Vi måste alla få möjlighet att göra val i livet som kan te sig irrationella eller rent av korkade för att vem vet, det kanske är just kronblom som är mest nöjd med livet vid dess slut.

Likformade individer, hur?

Alla unga strävar till att vara bäst och bli unika individer, är det så vi ser framtiden? Vad är det då vi ser hos dagens unga? Vi ser å ena sidan en otrolig entreprenörsanda framförallt inom IT, men vi å andra sidan en hög arbetslöshet hos unga. Återigen en parallell med idrottens värld, vad gör de ungdomar som har fått beskedet att de inte platsar i knattelaget? Många ger helt upp den dröm de kanske någon gång har haft om att spela fotboll. Det finns ingen egentlig plats för dem som inte klarar sig till elitsatsningen, det finns inte utrymme att spela för att det är kul. Unga idag som märker att de inte passar in i de mallar som är styrande idag, det vill säga åtminstone tolv års utbildning och kanske ytterligare minst tre år, har ingenstans att ta vägen. Det kan bero på andra intresset som styr för tillfället eller att de helt krasst nog inte har kapacitet för att prestera toppresultat. De är inte välkomna i arbetslivet eftersom de saknar teoretisk utbildning, det finns inga egentliga vägar för den som har valt att inte vidareutbilda sig. Om det är det ett sådant samhälle vi är på väg mot kan man fråga sig, där en stor del av befolkningen inte har någon plats. Humankapital kan inte endast vara att vara kreativ, att inneha teoretiska expertkunskaper eller definieras av antal år i skolan. Var placeras då den personen som brinner för att hjälpa människor, den som dag ut och dag har förmågan att bibehålla ett leende på läpparna trots att man blir behandlad som om man vore värdelös, den som väljer att prioritera familjen och barnens uppväxt framför yrkeslivet eller den som bara vill ha en bit jord och bruka den? I ett ”funky society” finns ingen plats för den som inte har förmågan eller viljan att tävla om att vara unik i arbetslivet. Jag anser självklart att även dessa människor ska ha en plats i samhället där de får utveckla sitt humankapital på ett mer individanpassat vis som inte behöver vara kopplat till en examen eller ett diplom. Författarna tar upp just den delen nästan i en bisats.

”Utveckling och utbildning handlar lika mycket om att förbättra de processer vi arbetar med och lära känna dem som vi arbetar tillsammans med som om att läsa ännu en bok eller lyssna på en föreläsning till.”

Framtidens problematik blir att lösa de problem som uppstår ur övergången från ett tydligt gemensamt mål i form av exempelvis ”folkhemmet”, till ett individualiserat mål. Författarna beskriver att ett företags prestationsförmåga bestäms av dess svagaste länk och att alla måste med på tåget. Det går inte att utelämna alla som inte är bäst och nå samma framgång som om alla är delaktiga.

Referat samt kritisk granskning av ”Funky Business”

Referat av ”Funky Business”

Boken Funky Business sticker ut och känns speciell. Författarna är Handelsekonomerna Kjell A Nordström samt Johan Ridderstråle. Enligt min mening känns denna bok aningen gammal och väl mycket 90-tal. Detta gäller främst den första halvan av boken som i mycket känns som ett resultat av den samtidiga IT-boomen. Något störande tycker jag att sakfelen i boken är men på det stora hela är den helt klart läsvärd men framförallt bidrar den med nya infallsvinklar på ledarskapsproblematiken.

Denna bok skildrar affärsvärlden ur ett eget perspektiv. Vidare försöker författarna att påvisa viktiga egenskaper hos framgångsrika ledare i dagens alltmer kaotiska värld.

Detta är en bok som handlar om organisationslära, ledarskap konkurrensfördelar och motivationsfaktorer. Författarna understryker vikten av att dagens framgångsrika organisationer måste innefatta även intellektuella kreatörer och starka projektledare. Dessa måste få ta plats och ha inflytande i organisationen. Kunskap är likaså ett centralt tema boken igenom. Förr i världen fanns det fortfarande möjlighet till att ett fåtal företag besatt exklusiv rätt till viss kunskap men med det ökade informationsutbytet samt transparensen i dagens samhälle är detta inte längre möjligt. Information och kunskap sprids över länder och globalt mycket fort.

Enligt boken måste exempelvis visioner vara unika och skilja sig från mängden. Detta är väl i och för sig inte något nytt men denna bok lyckas synnerligen väl med att göra det och då särskilt med att presentera dessa ideer i en ny förpackning med ett mer intressant upplägg än gängse litteratur.

Kritisk granskning av ”Funky Business”

Min bedömning är att Funky Business till stora delar men inte fullt ut är en ledarskapsbok. Författarna använder sig i stor utsträckning av konkreta exempel på framgångsstrategier. Eftersom en hel del av dessa är framgångsrika företag av sin tid kommer många av exemplen från 90-talet. Visserligen kan det kanske tyckas att dessa teorier inte har förändrats nämnvärt sedan dess. Detta är möjligt men då en så stor del knutet till ”bubbelekonomin” blir jag tveksam om dessa ideer i alla fall är så otroligt bra för att leda till långsiktig framgång.

Författarna går uttryckligen ut med att de vill provocera och skapa debatt och detta har denna bok lyckats utmärkt med. För egen del tycker jag att boken är bra men att den i mångt och mycket faktiskt lägger fram sådant som är relativt vedertaget. Så otroligt mycket nytt kan jag inte hålla med om att denna bok kommer med men däremot kan sägas att angreppsvinkeln är en annan än vad man är van vid. En stor del av denna bok är just ett resultat av sin samtid vilken var tiden för bubbelekonomin. Det finns en tydlig känsla av hyllning till dessa entreprenörer och hur de anammat framgångsfaktorerna som författarna behandlar i boken. Frågan är bara om dessa var så geniala då en så stor del av företagen faktiskt försattes i konkurs.

Visserligen kan man vara kritisk till detta men på det stora hela anser jag att Funky Business bidrar med en intressant vinkling av ledarskapet. Själva organisationsteorierna som nämns i boken är ju inga sensationer utan mer en sammanfattning av samtida vedertagna teorier.

Mycket i boken är i själv verket ”common sense” om man har arbetat på ett mindre företag. Det går självklart inte att arbeta och nå framgång om man inte har kreatörer i sin organisation. Enligt min mening är boken inte heller en renodlad ledarkskapsbok utan en blandning av många olika vinklingar, psykologiska-,marknadsförings- synvinklar. Boken försöker helt enkelt att ge läsaren verktyg för att vinna konkurrensfördelar i en alltmer konkurrensutsatt värld. Detta görs inte bara genom ledarskapsanalys utan sträcker sig även till många andra områden. Detta tycker jag är bra då det skildrar komplexiteten med just management. Det är så otroligt många sidor att ta hänsyn till.

Nackdelen är dock att man kanske skriver lite för lite om mycket istället för tvärtom I själv verket är boken inte så otroligt ingående utan presenterar mer schematiska och ytliga strategier för framgång.

En annan angreppsvinkel som är relativt unik för denna bok är avsteget från den konventionella synen med den rationella individen till ett fokus på den emotionella människan. Detta är intressant men samtidigt får jag en känsla av att det blir lite väl flummigt och utsvävande i somliga fall. Som ledarskapsbok är denna bra men den ger framförallt läsaren en god överblick över hur det är att vara företagsledare idag med ökad konkurrens och internationalisering. Jag har dock svårt att tro att denna bok är ett särskilt användbart för att förbättra ledarskapet på ett mindre företag. Boken väcker dock tankar och eftertanke om andra viktiga aspekter vid företagsledning vilket kan vara till nytta.

Ytterligare en sak att tillägga om denna bok är dess framtoning med en helt ny presentation av organisation och ledarskap. Sättet de presenterar sina ideer på är väldigt okonventionellt och detta har mött stor beundran hos kritikerkåren. För mig som läsare undrar jag bara om det är på grund av detta boken faktiskt har blivit så populär eller om det är på grund av några revolutionerande ideer. Min bedömning är att svaret på denna fråga främst ligger i det förstnämnda.

/Robin S

Group Assignment #3

I tider med finanskris i världen uppstår intressanta frågor kring management. Hur kunde till exempel en bolånekris likt den i USA få uppstå? Vilken typ av management utövades inom finansvärlden och bankväsendet som till slut ledde till dagens situation? För att kunna svara på den typen av frågor krävs först en bredare kunskap kring management och dess natur. Vad är egentligen management? Vi på Dr. Management bestämde oss för att rota i frågan och söka svar. Följ med på vår resa från ovetande till mindre ovetande… Vi hoppas och tror att även du kan inse ett och annat om management…

Vi har gjort en film som tar upp frågan om vad management egentligen är. För att bilda oss en snabb uppfattning om den allmänna bilden av innebörden i begreppet ”management” bestämde vi oss för att intervjua ett antal människor på gatan i Stockholm. Vi fick ganska omgående ett klart intryck av att den gängse uppfattningen om management är att det är detsamma som ledarskap. Vi ställde oss frågan om detta verkligen är sant. Är management verkligen detsamma som ledarskap? Är det en managers uppgift att agera ledare? När vi närmar oss kärnan på denna fråga börjar en lite annorlunda uppfattning utformas inom gruppen. Vi börjar enas kring att ledarskap kanske snarare handlar om att utforma visioner och mål som en grupp människor tydligt kan identifiera sig med och arbeta mot. Ledaren är en person som folk kan se upp till och som kan samla folk kring sina visioner. Managern däremot bör kanske fungera som en samordnande kraft som på ett mer organiserande plan får gruppen att arbeta mot visionen och målen som ledaren redan utformat. Managern blir därmed en mer individinriktad samordnare som kortsiktigt kan referera till ledarens visioner i sitt uppdrag som manager.

Filmen inleds med Martin Luther Kings berömda tal ”I Have a Dream” från 1963. Talet är ett exceptionellt exempel på Martin Luther Kings stora ledarskapsförmågor (här i form av talare), på hans förmåga att samla folket kring en vision och ett mål om framtida jämlikhet för alla amerikanska medborgare. Men säger det något om hans kunskaper inom management? Är det han som agerar manager för den stora demonstrationen eller för medborgarrättsrörelsen? Vi anser att så inte är fallet. Han är ledaren, han står för visionen, han samlar folket kring densamma. Managementarbetet sköts på mindre skala där frivilliga följare till Martin Luther King organiserar möten, debatter eller resan till Washington D.C. för att delta i denna idag berömda demonstration.

Om vi accepterar ovanstående syn på ledarskap kontra management uppstår ytterligare frågor och problem. Ett viktigt sådant problem exemplifieras i filmen med atombomberna som släpptes över Japan 1945. De flesta av oss i den demokratiska världen är idag överens om att ledarna för de allierade länderna gjorde mänskligheten en god och viktig tjänst i samband med att man bestämde sig för att bekämpa fascismen i världen. Visionen om en värld utan fascism skulle dock komma till priset av det största krig mänskligheten upplevt, som kom att innebära miljontals människors död. På samma sätt resonerade man med atombomberna; ändamålet helgar medlen. Ur en ren managementsynpunkt blev det en lyckad operation då Japan, efter bomberna, kapitulerade och målet därmed uppfylldes. Men var det bra ledarskap då? Man bör kanske ha tänkt bortom målet, vinsten över Japan, och sett till den helheten istället. Är det klokt att fälla en atombomb ur ett långsiktigt perspektiv? Hur är det moraliskt försvarbart att bomba en civilbefolkning?

Det verkar som att likställandet av ledarskap med management kan bli detsamma som att likställa visionären med samordnaren/ organisatören. Vi vill dels visa att detta likställande är fel men samtidigt att det kanske inte alltid borde vara fel. För hur blir det när syftet med management enbart är att uppfylla mål, utan att innefatta det långsiktiga och ansvarstagande perspektivet? Ett exempel är atombomben. Andra är miljöförstöring och exploatering av u-länder. Om vi istället vänder på frågan och tänker oss management utan tydligt ledarskap innefattande långsiktiga visioner och mål. Vad händer då? Ett exempel kan vara det som i filmen kan ses ske i det sydkoreanska parlamentet. Ingen verkar vara överens om åt vilket håll skutan ska styras. Det verkar saknas gemensamma visioner. Resultatet blev i det här fallet totalt kaos.

Det började nu klargöras några skillnader mellan vad ledarskap och management egentligen är. Det verkar framför allt vara vision respektive samordning, strategi respektive taktik och långsiktighet respektive kortsiktighet.

Genom att rota i frågan om vad management egentligen är kom vi alltså in på spåret att management inte är ledarskap. Vi påstår att detta är vad vår film vill framhäva och att det i sig egentligen säger mer om vad management faktiskt är, än något annat vi skulle kunnat presentera. Med detta menas inte att vi lyckas komma nära svaret på frågan om vad management egentligen är. Vi menar bara att det första steget mot att komma närmare ett svar är att först komma ifrån det felaktiga svaret; att management är detsamma som ledarskap.

När vi nu accepterat att vi ska skilja på management och ledarskap och därmed rensat vägen någorlunda framför oss, kan vi ta det första riktiga steget framåt, mot svaret på den initiala frågan: Vad är egentligen management?

Filmen avslutas med några exempel på vad det skulle kunna vara. Men det viktigaste är alltså att du som ser filmen ska kunna komma ut ur biosalongen och känna dig fri från alla förutfattade meningar om att management är detsamma som ledarskap.

Deadline…

Jag har inte heller fått höra ngt om en deadline på de individuella uppgifterna, en sökning på din blogg ger inte den informationen heller (förutom inlägget den 23 oktober förstås). Jag ska jobba på det kommande vecka men att få klart båda individuella uppgifterna ter sig tyvärr aningen svårt nu när en tung period drar igång.

/Tom

Hej David!

Hej David!
Jag tänkte bara informera om att jag lämnar in den andra uppgiften om en vecka, d.v.s. söndagen den 2/11.

Mvh Robin

Deadline

”A deadline is negative inspiration. Still, it’s better than no inspiration at all.”
-Rita Mae Brown

Vad lär vi oss av detta då? Jo, att de individuella uppgifterna nu kommer att göras lite snabbare men att de ändå inte kommer att hinnas med innan deadline. Jag kände ärligt talat inte till att vi hade en deadline.. Frågan blir alltså; vad händer om texterna skickas in en vecka för sent? Att de tar lång tid för dig, David, att betygstätta köper jag utan omsvep.

/Randip

Till David #2

Angående deadlines så stämmer jag in med föregående talare och efterfrågar mer tid till uppgifterna. Hur ligger det till egentligen med det rykte som har cirkulerat? Vad jag förstod så var det som gällde att vi fick ta den tid vi behövde för att kunna skriva om de individuella texterna tills vi blev nöjda och då kunde vi välja att så att säga släppa den slutliga versionen. Har det bara varit önsketänkande från min sida? Jag blir lite förvirrad och efterfrågar en vecka till för uppgifterna.