Marx hade rätt! Det är den provocerande inledningen i Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråles bok Funky Business. Funky Business handlar om morgondagens företag, fast egentligen är det ju så dagens företag ska se ut redan. De gamla mönstren bryts och nya växer fram där individen är kung och företaget endast en del av livet, ett verktyg man använder sig av för att komma dit man vill vara. Nationalstaterna finns inte längre i dagens globaliserade värld och idéer och produkter färdas fritt och kopieras enkelt och snabbt. Vill man lyckas så ska man vara unik. För att vara unik måste man attrahera kreativa människor med rätt kompetens. När man fått tag på rätt människor måste man se till att de har en bra miljö att vistas i och att de vill stanna kvar. Just detta är kärnan i Funky Business. Individen väljer företaget och för att ett företag ska överleva måste de locka de bästa individerna. Endast då kan man finna något unikt, och detta unika ger ett försprång på marknaden, ett monopol under en kort tid. Författarna menar att ett monopol är eftersträvansvärt eftersom man då kan ta ut ett högre pris. Har man inget unikt så måste man slåss med alla andra om priset, och konkurrens ger lägre priser för kunderna och sålunda även lägre vinster för företagen. Är man inte bäst på det man gör så ska man inte göra det utan köpa in det av någon annan. Ett funky företag ställs sålunda inför många utmaningar att ständigt förändras och utvecklas.
Analys av Funky Business
Individen höjs till skyarna och det talas om att hjärnan är det viktigaste vi har. I en värld där många fortfarande står vid ett löpande band kan man tycka att det är ett himla slöseri med våra hjärnor. Detta har Toyota tagit tillvara på och uppmuntrar aktivt alla sina anställda att försöka utveckla och optimera just det arbetsmoment man är ansvarig för. På så sätt får även individen en koppling till arbetsuppgiften på ett intellektuellt plan. Genom att byta arbetsuppgifter får man även en helhetsbild och kan enklare förstå varför arbetsuppgiften är viktig. På så sätt knyts individen till processen både mentalt och fysiskt och är inte längre en maskin. Dock så ska man komma ihåg att många av arbetsmomenten som utförs vid löpande band även kan automatiseras av robotar.
Författarna har rätt i att företag endast kan lyckas om de kommer med något unikt som ger dem försprång på marknaden. För att locka de bästa människorna måste företagen erbjuda något som lockar. Tiden då individen var lojal mot företaget är borta. I synnerhet vi 80-talister har rykte om oss att vilja ha mycket för minsta möjliga insats. Vi har även lärt oss att värdesätta annat i livet än arbete. Det kan nog vara så att vi faktiskt har insett vårt värde. Vill ett företag ha oss så får de erbjuda oss något som hjälper oss vidare i våra liv, att jobba är inte längre meningen med livet utan endast en del av vägen till målet. Det är även viktigt att företaget har rätt profil, miljömedvetna individer vill säkerligen inte jobba för ett bolag med kolkraftverk, men det handlar om att marknadsföra sig på rätt sätt. Företaget med kolkraftverk kan säkert locka till sig miljömedvetna människor om dessa erbjuds en position där de kan hjälpa företaget att minska sina utsläpp. På så sätt kan man rättfärdiga sin anställning på det smutsiga företaget, man gör ju något gott för naturen. Företaget blir en del av ens identitet och då vill man vara stolt över det man gör. Pengar är alltså inte längre det enda incitamentet för att arbeta.
Det märks att boken är skriven under slutet av 1990-talet, under dotcom-bubblan. Outsourcing är ett ledord, även om ordet aldrig nämns. Det handlar om att företaget helt enkelt ska vara bäst på alla områden det är verksamt i. Är man inte bäst så måste man slåss med priset och då kan man lika gärna köpa in det man behöver från den som är bäst. Det finns många företag som resonerar som så och säljer av de verksamheter där företaget inte är bäst. SAS har sålt av all verksamhet som inte hade med flygning att göra, t.ex. sålde de cateringverksamheten och baggagehanteringen. Ett företag ska alltså hitta till sin kärna och koncentrera sina resurser. Satsar man allt på ett kort så kan man vinna mycket, men satsar man på alla kort, så är insatsen hög i förhållande till den möjliga vinsten. Jag håller alltså med författarna på den punkten även om jag värjer mig mot överdriven outsourcing. Outsourcing utan kontroll kan bli mycket dyrt om man inte är helt transparant i sättet att jobba.
En sak som jag tycker är viktig är att författarna säger att man måste våga göra fel. I Toyota uppmuntras de anställda vid monteringen att dra i ett snöre när de upptäcker ett fel, kan man rätta till ett fel i produktionen så lär man sig direkt och slipper återkalla en hel serie bilar. Individen lär sig också genom att göra fel och olikt den kultur som finns i USA, där misslyckanden ses som något positivt är misslyckande fortfarande negativt i Sverige. Problemet är bara att den som inte törs misslyckas kommer heller aldrig att lyckas, för det är genom misslyckanden man lär sig snabbast.
Författarna inleder provocerande med att skriva att Marx hade rätt. Jag vill påstå att detta inte stämmer med resten av boken. Marx ansåg att arbetarna gemensamt ska kontrollera de viktigaste produktionsfaktorerna i kollektiv. Nordström och Ridderstråle menar att individen själv är den viktigaste produktionsfaktorn, men hjärnan ägs av individen som själv beslutar vad hon vill göra med sitt liv. Kunskap är makt, och i morgondagens business är det individen som har makten, inte samhället.
