Analys av Funky Business

Individen höjs till skyarna och det talas om att hjärnan är det viktigaste vi har. I en värld där många fortfarande står vid ett löpande band kan man tycka att det är ett himla slöseri med våra hjärnor. Detta har Toyota tagit tillvara på och uppmuntrar aktivt alla sina anställda att försöka utveckla och optimera just det arbetsmoment man är ansvarig för. På så sätt får även individen en koppling till arbetsuppgiften på ett intellektuellt plan. Genom att byta arbetsuppgifter får man även en helhetsbild och kan enklare förstå varför arbetsuppgiften är viktig. På så sätt knyts individen till processen både mentalt och fysiskt och är inte längre en maskin. Dock så ska man komma ihåg att många av arbetsmomenten som utförs vid löpande band även kan automatiseras av robotar.

Författarna har rätt i att företag endast kan lyckas om de kommer med något unikt som ger dem försprång på marknaden. För att locka de bästa människorna måste företagen erbjuda något som lockar. Tiden då individen var lojal mot företaget är borta. I synnerhet vi 80-talister har rykte om oss att vilja ha mycket för minsta möjliga insats. Vi har även lärt oss att värdesätta annat i livet än arbete. Det kan nog vara så att vi faktiskt har insett vårt värde. Vill ett företag ha oss så får de erbjuda oss något som hjälper oss vidare i våra liv, att jobba är inte längre meningen med livet utan endast en del av vägen till målet. Det är även viktigt att företaget har rätt profil, miljömedvetna individer vill säkerligen inte jobba för ett bolag med kolkraftverk, men det handlar om att marknadsföra sig på rätt sätt. Företaget med kolkraftverk kan säkert locka till sig miljömedvetna människor om dessa erbjuds en position där de kan hjälpa företaget att minska sina utsläpp. På så sätt kan man rättfärdiga sin anställning på det smutsiga företaget, man gör ju något gott för naturen. Företaget blir en del av ens identitet och då vill man vara stolt över det man gör. Pengar är alltså inte längre det enda incitamentet för att arbeta.

Det märks att boken är skriven under slutet av 1990-talet, under dotcom-bubblan. Outsourcing är ett ledord, även om ordet aldrig nämns. Det handlar om att företaget helt enkelt ska vara bäst på alla områden det är verksamt i. Är man inte bäst så måste man slåss med priset och då kan man lika gärna köpa in det man behöver från den som är bäst. Det finns många företag som resonerar som så och säljer av de verksamheter där företaget inte är bäst. SAS har sålt av all verksamhet som inte hade med flygning att göra, t.ex. sålde de cateringverksamheten och baggagehanteringen. Ett företag ska alltså hitta till sin kärna och koncentrera sina resurser. Satsar man allt på ett kort så kan man vinna mycket, men satsar man på alla kort, så är insatsen hög i förhållande till den möjliga vinsten. Jag håller alltså med författarna på den punkten även om jag värjer mig mot överdriven outsourcing. Outsourcing utan kontroll kan bli mycket dyrt om man inte är helt transparant i sättet att jobba.

En sak som jag tycker är viktig är att författarna säger att man måste våga göra fel. I Toyota uppmuntras de anställda vid monteringen att dra i ett snöre när de upptäcker ett fel, kan man rätta till ett fel i produktionen så lär man sig direkt och slipper återkalla en hel serie bilar. Individen lär sig också genom att göra fel och olikt den kultur som finns i USA, där misslyckanden ses som något positivt är misslyckande fortfarande negativt i Sverige. Problemet är bara att den som inte törs misslyckas kommer heller aldrig att lyckas, för det är genom misslyckanden man lär sig snabbast.

Författarna inleder provocerande med att skriva att Marx hade rätt. Jag vill påstå att detta inte stämmer med resten av boken. Marx ansåg att arbetarna gemensamt ska kontrollera de viktigaste produktionsfaktorerna i kollektiv. Nordström och Ridderstråle menar att individen själv är den viktigaste produktionsfaktorn, men hjärnan ägs av individen som själv beslutar vad hon vill göra med sitt liv. Kunskap är makt, och i morgondagens business är det individen som har makten, inte samhället.

Marko Ramius har genom år av troget tjänstgörande stigit högt i graderna inom den sovjetiska flottan. Eftersom han även undervisat många av de sovjetiska officierarna har han en djup kunskap om deras sätt att tänka och deras taktik. Tack vare sitt anseende har han haft privilegiet att vara den förste befälhavaren på alla nya sovjetiska ubåtar, så även på Röd Oktober. Nu har han dock tröttnat på livet i Sovjet och har planerat att överlämna Röd Oktober till USA och söka asyl där. Till sin hjälp har han ett tiotal officierare som också vill fly till USA. Utmaningen Ramius står inför är att lyckas ta sig till USA utan att bli attackerad av Sovjet eller de allierade samt att hemlighålla planen för resten av besättningen.

Driv

En ytterst viktig aspekt när man analyserar en person är att hitta det som driver en persons handlingar. I Ramius fall finns det huvudsakligen två anledningar till att desertera och överlämna ubåten till USA. Den första anledningen är att Ramius fru dog[1], så han har ingen familj kvar i Sovjet som hindrar honom från att söka friheten i väst. Den andra anledningen är att det finns vissa i Sovjet som anser att man bör anfalla USA för att få slut på det kalla kriget. Ramius vet att Röd Oktober byggdes för just detta syfte och han anser att Röd Oktober inte borde få vara i Sovjets ägo. Sålunda är hans motiv både personliga, friheten i väst, samt politiska. Detta driv är väldigt starkt, och han drar sig inte för att göra vad som helst för att få igenom sin plan. Jag tycker att man kan skönja en viss tvekan innan han mördar den politiske officieraren ombord, den ende som inte står under Ramius kontroll och den ende som vet den ursprungliga ordern. Med tanke på brevet han skickat (se nästa stycke) så har han inget val.

Ledarskap

Tack vare sina erfarenheter och meriter har Ramius ett stort etos och hans beslut respekteras alltid även om de i sällsynta fall ifrågasätts. Hans år inom militären har gjort honom till en väldigt auktoritär ledare vilket jag tycker är viktigt eftersom det ofta måste fattas snabba beslut som ska kunna spåras till en ansvarig. Ramius utstrålar även ett självsäkert lugn och jag tror att en del av lugnet kommer ifrån den goda planering Ramius gjort innan avfärden. Ett exempel på planeringen är det brev som Ramius skickade till amiral Padorin precis innan avfärd, där han tillkännager sina och officierarnas intentioner att överlämna ubåten. Ur ett ledarskapsperspektiv är detta ett väldigt smart drag då det effektivt förhindrar alla tankar om att ge upp och vända om. Officierarna vet att de kommer att ställas inför rätta om de vänder och därmed kan de inte ångra sig, en otroligt effektiv piska. Man ska dock inte glömma att har följt med frivilligt, lockade av ett nytt liv i frihet som Ramius målat upp.

Ramius är inte en tyrannisk ledare även om han är auktoritär. Han visar djupt mänskliga sidor, som smärtan efter att hans fru dött. Detta dock endast inför sina officierare som han litar på. Han bryr sig om sina mannar och har noga planerat hur han ska få bort dem från ubåten på ett säkert sätt. En av de första frågorna han ställer till den amerikanska befälhavaren när denne kommit ombord är om hans mannar blir räddade.

Det som fastnar i mina tankar är ändå det otroliga lugn och den beslutsamhet som Ramius utstrålar, även i pressade situationer. När ubåtens tysta motorer går sönder ser man tyvärr inte Ramius ansiktsuttryck, men hans röst låter väldigt bestämd och lugn. Strax efteråt ser man Ramius när han beordrar att de ska övergå till vanlig drift. Endast svag irritation kan skönjas, men han vet att de måste ta sig till USA till vilket pris som helst. En annan sekvens där han uppvisar lugn är när de navigerar genom en trång undervattenspassage samtidigt som de jagas av en torped. Ramius beordrar inte en sväng utan fortsätter rakt fram vilket kommer att medföra kollision, ändå behåller han lugnet inför sina mannar som börjar få panik. Man ser att Ramius räknar på när han ska svänga, och han ger order om sväng precis innan ubåten åker in i undervattensberget. På så sätt lyckas han få torpeden att åka in i berget istället och klarar sig undan. I en liknande situation beordrar han en sväng rakt mot torpeden, något som naturligtvis går rakt emot överlevnadsinstinkten, men han vet att torpeden inte kommer att explodera om han befinner sig för nära det avlossande fartyget. Hans lugna handlande i dessa situationer bygger på den erfarenhet han har och det är situationer som dessa som gör att han stiger i sina mannars ögon.

Management

I mitt tycke är management inte endast att leda människor. Detta tycks dock vara en allmän uppfattning som kommer till uttryck i den film vi spelade in i gruppen. För mig är dock management även hantering av resurser och Ramius är väl medveten om de resurser han har. Han har ansvar för den modernaste sovjetiska ubåten bestyckad med kärnvapen och han vet även exakt hur han ska hantera den. Med den målmedvetenhet han har pressar han ubåten till max och gör farliga manövrar, men han vet ändå exakt var han har ubåten så att han inte överbelastar henne eller orsakar någon skada på båten eller besättningen.

Slutsats

Även om denna film inte har som huvudsyfte att förmedla management är porträtteringen av Ramius intressant. Hans målmedvetenhet och hans lugn går som en röd tråd genom filmen och ser man filmen är det inte svårt att sympatisera med Ramius även om han bokstavligt talat går över lik för att nå sitt mål. De ledaregenskaper Ramius uppvisar, lugn, beslutsamhet, kompetens och medmänsklighet gör att han åtnjuter en väldig respekt och hans sätt att sköta ubåten och dess manskap är föredömligt.

I början av boken grundläggs de begrepp som sedan återspeglas flera gånger i boken. Ett av de viktigaste handlar om vilken styrka som ligger i bristen på något, med andra ord en liknelse vid den idag relativt kända teorin om utbud och efterfrågan. Harford vidarebefordrar orden från 1800-talsekonomen David Ricardo som förklarade begreppet med ett exempel om odlingsbar mark där förhandlingsstyrkan byter bärare mellan odlare och landägare beroende på om tillgången är hög på ledig mark eller villiga odlare. Harford drar sedan vidare detta till ett mer nutida exempel om cappuchinostånd som konkurrerar om de mest attraktiva stråken i Londons tunnelbanesystem. Här är det ganska tydligt att Harford personifierar den vanliga människan med den ständigt stressade storstadstypen törstande efter en snabb kaffe mellan viktiga möten, även fast det egentligen kanske är en mindre del av hans totala läsargrupp som identifierar sig med dessa.

En annan av Harfords grundstenar handlar om mysteriet – eller snarare avslöjandet av mysteriet – med prissättning. Kapitlet heter översatt ”vad supermarkets inte vill att du ska veta” och förklarar hur företag, speciellt matvaruaffärer, sorterar ut de kunder som är villiga att betala mer för sina varor än andra. Harford menar att den perfekta prissättningen är individuellt baserad eftersom olika individer är benägna att betala olika mycket för samma vara beroende på faktorer som inkomst, personlighet och i vilken situation kunden befinner sig i. Detta skulle givetvis vara omöjligt att applicera i verkligheten eftersom kundernas preferenser ändras efter omgivningen. Ingen skulle vilja betala mer för en vara än vad den kostade för personen framför i kön. Harford försöker t o m förutspå en teknisk lösning där människor går runt med id-brickor (liknande RFID), programmerade med information om kundens köpvanor och betalningsförmåga, som ihop med interaktiva prisskyltar ändrar priset för varje enskild individ. Möjligt, men knappast praktiskt av många anledningar. I övrigt förser Harford läsaren med generella konsumenttips så som att en spansk peppar förpackad tillsammans med tre andra kan bli mer än dubbelt så dyr som att köpa en i lösvikt, vilket alltid är bra att få reda på om läsaren aldrig tidigare handlat själv.

Mot slutet av boken binder Harford ihop sina tidigare grundteorier och utvecklar med hjälp av dessa bland annat vad en marknad är och hur den fungerar. En perfekt marknad beskrivs enligt teoriböckerna som en marknad där all information all tillgänglig för alla parter eller en värld full av sanning som Harford uttrycker det. Dessa marknader existerar väldigt sällan och den tydligaste motvikten till en sådan marknad, menar Harford, är staten. Han beskriver bland annat skatter som lögner som döljer information om betalningsvilja och jämför skattesamhället med ett sprinterlopp där de tävlande håller varandra i hand över mållinjen. En del politiska nyanser lyser bitvis igenom men vägs till viss del upp för i andra kapitel. I kapitlet om externaliteter (beslut som har indirekt påverkan på andra) skriver han om hur klumpsummor som vägskatt bidrar till fler bilresor (vilket medför mer buller, miljöförstöring, olyckor etc.). Detta eftersom att marginalkostnaden, dvs. kostnaden för en extra resa motsvarar en bråkdel av vad det kostar att göra bilen körklar. Just detta exempel är väldigt överförenklat vilket Harford medger själv men principen är fullgod. Lösningen i det här fallet skulle kunna vara att försöka höja marginalkostnaden vilket dock troligtvis skulle slå hårdast mot låginkomsttagare. I just det här fallet inser även Harford detta och erkänner att teorier oftast medför komplikationer (externaliteter) när de omsätts i praktik. Harfords argument och slutsatser känns ändå väldigt aktuella och träffsäkra om man t ex jämför med det trängselskattsprojekt som pågår i Stockholm just nu.

Boken ger som helhet intressant läsning även fast jag tillhör en av dem som redan känner till mycket av det han berättar om. Vissa delar kan kännas triviala men Harford har samtidigt förmågan att med få undantag sätta mossiga teorier i uppfriskande sammanhang som gör sökandet efter djupare kunskap mer attraktiv. Upplägget på boken är exceptionellt där han i början bygger upp grundlig teori och i slutet applicerar denna i större sammanhang där det inte alltid finns enkla svar. Texten är skriven på ett underhållande sätt med bra flyt. På ett fåtal ställen tenderar han dock att gräva ner sig i argument med alltför personlig karaktär och svag uppbackning av fakta.

Efter att ha läst uppgiftsbeskrivningen några gånger och reflekterat över den tar jag mig friheten att istället för att skriva en rent akademisk analys av boken istället skriva ett reflekterande svar på de tankar som tas upp i boken. Jag tror att en mer argumenterande approach bättre sätter boken i ett sammanhang.

Kort om innehållet

Boken ”Funky Business” är skriven av Jonas Ridderståle och Kjell A Nordström under slutet av 90-talet. Att boken skrevs under en tid av otrolig optimism och tankar om den nya ekonomin präglar de tankar som presenteras i densamma. Det går att tänka sig att Jonas Birgersson är definitionen av en ”funky” ledare. Boken beskriver alltså hur företag ska hantera en ny omvärld som baseras på en stor frihet för individen och ett stort informationsflöde. Det beskrivs att anställda väljer sina arbetsgivare och att kunderna väljer vad de ska konsumera, därför krävs det att företagen anpassar sig och öppnar upp för kreativitet. Fokus ligger just på hur företag och företagsledare i förlängningen ska lyckas slå sig fram ur informationsbruset och bli framgångsrika.

Jag tycker personligen att boken fokuserar på flera av de aspekter som jag har tidigare valt att belysa i ämnet management. Värdet av information och förmågan att hantera densamma, humankapitalets värde i att kunna vara kreativ och hitta lösningar som datorer aldrig gör är några av de centrala delarna för att lyckas enligt författarna. Vidare drar man en tydlig linje mellan managementbegreppet, som enligt klassisk teori anses vara förlegat, och ledarskap. Det blir nästan kusligt att läsa om många av sina egna tankar, men samtidigt dyker det upp nya.

Arbetet och Livet i symbios

Visst är det så att författarna beskriver en verklighet för kanske främst företagande, men det beskrivs även att i framtidens samhälle blir gränsen mellan arbetet och privatlivet allt tunnare. De värderingar som präglar arbetat präglar då också livet i övrigt. En tanke som dyker upp är huruvida de tankebanor som boken präglas av då går att översätta till en verklighet utanför företaget. Det beskrivs att det inte duger att vara tvåa, du måste vara bäst på det du gör. Om du inte är bäst så är det bara att lägga ner din verksamhet eller lägga ut på någon annan. På ett vis har boken har en viss feelgood känsla över sig för mig som akademiker. Jag är övertygad om att jag har en möjlighet att påverka min framtid och att sträva efter att vara bäst inom min smala nisch med hjälp av mina kunskaper och förmågor. Om jag inte hade haft den möjligheten, hur passar jag då in i den värld som beskrivs i boken? Om en parallell görs med idrottsvärlden så kan förvisso alla människor bli bäst på någon idrott, det gäller bara att hitta rätt idrott. Det går dock att föreställa sig många individer som inte strävar efter att vara bäst, de kanske bara vill vara en del av ett värdeskapande system och leva för sig själva och sin familj. Enligt bokens logik ska man då alltså lägga sig ned och ge upp eftersom du inte är bäst. Jag anser att resultatet av ett av de mer klassiska amerikanska talesätten, att vara tvåa är att vara den första förloraren, blir att det uppstår polarisering mellan människor. Vi skapar en elit- och en slitklass, i betydelsen slit och släng. Om vi alla förutsätter att alla människor ligger lika i starten och vill till samma mål, så kommer vi att uppfatta de som springer åt fel håll, lägger sig ner och vilar, eller inte orkar till mål som korkade, lata eller att de inte har ansträngt sig tillräckligt. Så är inte fallet, vi har inte alla samma ambitioner eller samma målsättningar, några av oss väljer att ta en helt annan väg eller inte tävla alls. Författarna beskriver att förmågan att tänka annorlunda är det viktigaste när det gäller att lyckas i företagslivet. Men den paradox vi upplever är att om du i livet i övrigt tänker annorlunda så finns det ingen plats för dig i racet mot lycka och framgång. Att nyttomaximera för att uppnå framgång på individnivå anser jag inte vara en hållbar lösning. Vi måste alla få möjlighet att göra val i livet som kan te sig irrationella eller rent av korkade för att vem vet, det kanske är just kronblom som är mest nöjd med livet vid dess slut.

Likformade individer, hur?

Alla unga strävar till att vara bäst och bli unika individer, är det så vi ser framtiden? Vad är det då vi ser hos dagens unga? Vi ser å ena sidan en otrolig entreprenörsanda framförallt inom IT, men vi å andra sidan en hög arbetslöshet hos unga. Återigen en parallell med idrottens värld, vad gör de ungdomar som har fått beskedet att de inte platsar i knattelaget? Många ger helt upp den dröm de kanske någon gång har haft om att spela fotboll. Det finns ingen egentlig plats för dem som inte klarar sig till elitsatsningen, det finns inte utrymme att spela för att det är kul. Unga idag som märker att de inte passar in i de mallar som är styrande idag, det vill säga åtminstone tolv års utbildning och kanske ytterligare minst tre år, har ingenstans att ta vägen. Det kan bero på andra intresset som styr för tillfället eller att de helt krasst nog inte har kapacitet för att prestera toppresultat. De är inte välkomna i arbetslivet eftersom de saknar teoretisk utbildning, det finns inga egentliga vägar för den som har valt att inte vidareutbilda sig. Om det är det ett sådant samhälle vi är på väg mot kan man fråga sig, där en stor del av befolkningen inte har någon plats. Humankapital kan inte endast vara att vara kreativ, att inneha teoretiska expertkunskaper eller definieras av antal år i skolan. Var placeras då den personen som brinner för att hjälpa människor, den som dag ut och dag har förmågan att bibehålla ett leende på läpparna trots att man blir behandlad som om man vore värdelös, den som väljer att prioritera familjen och barnens uppväxt framför yrkeslivet eller den som bara vill ha en bit jord och bruka den? I ett ”funky society” finns ingen plats för den som inte har förmågan eller viljan att tävla om att vara unik i arbetslivet. Jag anser självklart att även dessa människor ska ha en plats i samhället där de får utveckla sitt humankapital på ett mer individanpassat vis som inte behöver vara kopplat till en examen eller ett diplom. Författarna tar upp just den delen nästan i en bisats.

”Utveckling och utbildning handlar lika mycket om att förbättra de processer vi arbetar med och lära känna dem som vi arbetar tillsammans med som om att läsa ännu en bok eller lyssna på en föreläsning till.”

Framtidens problematik blir att lösa de problem som uppstår ur övergången från ett tydligt gemensamt mål i form av exempelvis ”folkhemmet”, till ett individualiserat mål. Författarna beskriver att ett företags prestationsförmåga bestäms av dess svagaste länk och att alla måste med på tåget. Det går inte att utelämna alla som inte är bäst och nå samma framgång som om alla är delaktiga.

Boken Funky Business sticker ut och känns speciell. Författarna är Handelsekonomerna Kjell A Nordström samt Johan Ridderstråle. Enligt min mening känns denna bok aningen gammal och väl mycket 90-tal. Detta gäller främst den första halvan av boken som i mycket känns som ett resultat av den samtidiga IT-boomen. Något störande tycker jag att sakfelen i boken är men på det stora hela är den helt klart läsvärd men framförallt bidrar den med nya infallsvinklar på ledarskapsproblematiken.

Denna bok skildrar affärsvärlden ur ett eget perspektiv. Vidare försöker författarna att påvisa viktiga egenskaper hos framgångsrika ledare i dagens alltmer kaotiska värld.

Detta är en bok som handlar om organisationslära, ledarskap konkurrensfördelar och motivationsfaktorer. Författarna understryker vikten av att dagens framgångsrika organisationer måste innefatta även intellektuella kreatörer och starka projektledare. Dessa måste få ta plats och ha inflytande i organisationen. Kunskap är likaså ett centralt tema boken igenom. Förr i världen fanns det fortfarande möjlighet till att ett fåtal företag besatt exklusiv rätt till viss kunskap men med det ökade informationsutbytet samt transparensen i dagens samhälle är detta inte längre möjligt. Information och kunskap sprids över länder och globalt mycket fort.

Enligt boken måste exempelvis visioner vara unika och skilja sig från mängden. Detta är väl i och för sig inte något nytt men denna bok lyckas synnerligen väl med att göra det och då särskilt med att presentera dessa ideer i en ny förpackning med ett mer intressant upplägg än gängse litteratur.

Kritisk granskning av ”Funky Business”

Min bedömning är att Funky Business till stora delar men inte fullt ut är en ledarskapsbok. Författarna använder sig i stor utsträckning av konkreta exempel på framgångsstrategier. Eftersom en hel del av dessa är framgångsrika företag av sin tid kommer många av exemplen från 90-talet. Visserligen kan det kanske tyckas att dessa teorier inte har förändrats nämnvärt sedan dess. Detta är möjligt men då en så stor del knutet till ”bubbelekonomin” blir jag tveksam om dessa ideer i alla fall är så otroligt bra för att leda till långsiktig framgång.

Författarna går uttryckligen ut med att de vill provocera och skapa debatt och detta har denna bok lyckats utmärkt med. För egen del tycker jag att boken är bra men att den i mångt och mycket faktiskt lägger fram sådant som är relativt vedertaget. Så otroligt mycket nytt kan jag inte hålla med om att denna bok kommer med men däremot kan sägas att angreppsvinkeln är en annan än vad man är van vid. En stor del av denna bok är just ett resultat av sin samtid vilken var tiden för bubbelekonomin. Det finns en tydlig känsla av hyllning till dessa entreprenörer och hur de anammat framgångsfaktorerna som författarna behandlar i boken. Frågan är bara om dessa var så geniala då en så stor del av företagen faktiskt försattes i konkurs.

Visserligen kan man vara kritisk till detta men på det stora hela anser jag att Funky Business bidrar med en intressant vinkling av ledarskapet. Själva organisationsteorierna som nämns i boken är ju inga sensationer utan mer en sammanfattning av samtida vedertagna teorier.

Mycket i boken är i själv verket ”common sense” om man har arbetat på ett mindre företag. Det går självklart inte att arbeta och nå framgång om man inte har kreatörer i sin organisation. Enligt min mening är boken inte heller en renodlad ledarkskapsbok utan en blandning av många olika vinklingar, psykologiska-,marknadsförings- synvinklar. Boken försöker helt enkelt att ge läsaren verktyg för att vinna konkurrensfördelar i en alltmer konkurrensutsatt värld. Detta görs inte bara genom ledarskapsanalys utan sträcker sig även till många andra områden. Detta tycker jag är bra då det skildrar komplexiteten med just management. Det är så otroligt många sidor att ta hänsyn till.

Nackdelen är dock att man kanske skriver lite för lite om mycket istället för tvärtom I själv verket är boken inte så otroligt ingående utan presenterar mer schematiska och ytliga strategier för framgång.

En annan angreppsvinkel som är relativt unik för denna bok är avsteget från den konventionella synen med den rationella individen till ett fokus på den emotionella människan. Detta är intressant men samtidigt får jag en känsla av att det blir lite väl flummigt och utsvävande i somliga fall. Som ledarskapsbok är denna bra men den ger framförallt läsaren en god överblick över hur det är att vara företagsledare idag med ökad konkurrens och internationalisering. Jag har dock svårt att tro att denna bok är ett särskilt användbart för att förbättra ledarskapet på ett mindre företag. Boken väcker dock tankar och eftertanke om andra viktiga aspekter vid företagsledning vilket kan vara till nytta.

Ytterligare en sak att tillägga om denna bok är dess framtoning med en helt ny presentation av organisation och ledarskap. Sättet de presenterar sina ideer på är väldigt okonventionellt och detta har mött stor beundran hos kritikerkåren. För mig som läsare undrar jag bara om det är på grund av detta boken faktiskt har blivit så populär eller om det är på grund av några revolutionerande ideer. Min bedömning är att svaret på denna fråga främst ligger i det förstnämnda.

/Robin S

Vi har gjort en film som tar upp frågan om vad management egentligen är. För att bilda oss en snabb uppfattning om den allmänna bilden av innebörden i begreppet ”management” bestämde vi oss för att intervjua ett antal människor på gatan i Stockholm. Vi fick ganska omgående ett klart intryck av att den gängse uppfattningen om management är att det är detsamma som ledarskap. Vi ställde oss frågan om detta verkligen är sant. Är management verkligen detsamma som ledarskap? Är det en managers uppgift att agera ledare? När vi närmar oss kärnan på denna fråga börjar en lite annorlunda uppfattning utformas inom gruppen. Vi börjar enas kring att ledarskap kanske snarare handlar om att utforma visioner och mål som en grupp människor tydligt kan identifiera sig med och arbeta mot. Ledaren är en person som folk kan se upp till och som kan samla folk kring sina visioner. Managern däremot bör kanske fungera som en samordnande kraft som på ett mer organiserande plan får gruppen att arbeta mot visionen och målen som ledaren redan utformat. Managern blir därmed en mer individinriktad samordnare som kortsiktigt kan referera till ledarens visioner i sitt uppdrag som manager.

Filmen inleds med Martin Luther Kings berömda tal ”I Have a Dream” från 1963. Talet är ett exceptionellt exempel på Martin Luther Kings stora ledarskapsförmågor (här i form av talare), på hans förmåga att samla folket kring en vision och ett mål om framtida jämlikhet för alla amerikanska medborgare. Men säger det något om hans kunskaper inom management? Är det han som agerar manager för den stora demonstrationen eller för medborgarrättsrörelsen? Vi anser att så inte är fallet. Han är ledaren, han står för visionen, han samlar folket kring densamma. Managementarbetet sköts på mindre skala där frivilliga följare till Martin Luther King organiserar möten, debatter eller resan till Washington D.C. för att delta i denna idag berömda demonstration.

Om vi accepterar ovanstående syn på ledarskap kontra management uppstår ytterligare frågor och problem. Ett viktigt sådant problem exemplifieras i filmen med atombomberna som släpptes över Japan 1945. De flesta av oss i den demokratiska världen är idag överens om att ledarna för de allierade länderna gjorde mänskligheten en god och viktig tjänst i samband med att man bestämde sig för att bekämpa fascismen i världen. Visionen om en värld utan fascism skulle dock komma till priset av det största krig mänskligheten upplevt, som kom att innebära miljontals människors död. På samma sätt resonerade man med atombomberna; ändamålet helgar medlen. Ur en ren managementsynpunkt blev det en lyckad operation då Japan, efter bomberna, kapitulerade och målet därmed uppfylldes. Men var det bra ledarskap då? Man bör kanske ha tänkt bortom målet, vinsten över Japan, och sett till den helheten istället. Är det klokt att fälla en atombomb ur ett långsiktigt perspektiv? Hur är det moraliskt försvarbart att bomba en civilbefolkning?

Det verkar som att likställandet av ledarskap med management kan bli detsamma som att likställa visionären med samordnaren/ organisatören. Vi vill dels visa att detta likställande är fel men samtidigt att det kanske inte alltid borde vara fel. För hur blir det när syftet med management enbart är att uppfylla mål, utan att innefatta det långsiktiga och ansvarstagande perspektivet? Ett exempel är atombomben. Andra är miljöförstöring och exploatering av u-länder. Om vi istället vänder på frågan och tänker oss management utan tydligt ledarskap innefattande långsiktiga visioner och mål. Vad händer då? Ett exempel kan vara det som i filmen kan ses ske i det sydkoreanska parlamentet. Ingen verkar vara överens om åt vilket håll skutan ska styras. Det verkar saknas gemensamma visioner. Resultatet blev i det här fallet totalt kaos.

Det började nu klargöras några skillnader mellan vad ledarskap och management egentligen är. Det verkar framför allt vara vision respektive samordning, strategi respektive taktik och långsiktighet respektive kortsiktighet.

Genom att rota i frågan om vad management egentligen är kom vi alltså in på spåret att management inte är ledarskap. Vi påstår att detta är vad vår film vill framhäva och att det i sig egentligen säger mer om vad management faktiskt är, än något annat vi skulle kunnat presentera. Med detta menas inte att vi lyckas komma nära svaret på frågan om vad management egentligen är. Vi menar bara att det första steget mot att komma närmare ett svar är att först komma ifrån det felaktiga svaret; att management är detsamma som ledarskap.

När vi nu accepterat att vi ska skilja på management och ledarskap och därmed rensat vägen någorlunda framför oss, kan vi ta det första riktiga steget framåt, mot svaret på den initiala frågan: Vad är egentligen management?

Filmen avslutas med några exempel på vad det skulle kunna vara. Men det viktigaste är alltså att du som ser filmen ska kunna komma ut ur biosalongen och känna dig fri från alla förutfattade meningar om att management är detsamma som ledarskap.

/Tom

Hej David!
Jag tänkte bara informera om att jag lämnar in den andra uppgiften om en vecka, d.v.s. söndagen den 2/11.

Mvh Robin